torsdag 10 november 2011

En film värd att se om

I Jasmila Žbanićs lågmälda film ”Grbavica” från 2006 försöker människorna i Sarajevo leva ett normalt liv efter sviterna av Bosnienkriget. Ett krig som inleddes den 5 april 1992 och avslutades den 29 februari 1996.  Den officiella siffran på våldtagna kvinnor är 20 000; en av dem är filmens huvudfigur, Esma. När jag besökte Sarajevo 2007 var det svårt att ta in alla kulhåll som satt kvar i den stalinistiska arkitekturen. Jag minns kulhålen, cigarettröken, arbetslösa människor i staden och 80-talsmusiken, men också en känsla av att livet måste gå vidare, även här. De trauman som kvinnorna bearbetar i filmen har ett intressant genusperspektiv. Här visas konsekvenserna upp hos de lamslagna kvinnorna istället för våldtäkterna som i filmen ”Hotel Rwanda”, eller som i Moodyssons ”Ett håll i mitt hjärta” . Esma lever ensam med sin dotter Sara i efterkrigstidens Bosnien-Hercegovina och letar desperat efter jobb. Hon har en vecka på sig att skaffa fram 200 euro till en skolutflykt.  Mellan jobbet hon egentligen inte vill ha på en testosteronklubb och sin lägenhet blir resan en påtaglig minnesplats. En person på bussen bär en guldkedja som förmodligen liknar guldkedjan våldtäktsmannen bar runt sin hals.  Om Esma försöker med de få krafter hon har kvar att befinna sig i nuet, så känner dottern inte till så mycket av det förflutna. I Saras värld är hennes pappa en krigshjälte, en martyr som offrade sig för landet. Ett manligt ideal som läraren gärna lyfter fram på skolan med muslimska förtecken. Saras historia har en liknande problematik som i engelska socialrealistiska filmer. I filmen ”Fishtank” omplaceras Mia till en ny skola men rymmer.  I ”Grbavica” vill Sara spela boll som killarna. Hon backar inte för ett slagsmål och skolkar med sin pojkvän. Esmas vardag går vidare, hon arbetar, besöker kvinnocentret, en plats för änkor att läka sina sår genom att berätta om det förflutna. En plats för sorgesång som minns sitt förflutna. Men också en plats där man får ekonomiskt stöd. Esma uppmanas att komma hit oftare men är ännu inte mogen för att berätta sin historia.  Pressen att fixa fram 200 euro blir mer akut. Sara sitter i klassrummet och blir upprymd av det alla elever gått och väntat på, en klassresa. Läraren säger: ”Har du en pappa som är martyr så ta med dig intyg, annars betala 200 euro”. Esma berättar av naturliga skäl inte hela sanningen.
  En film som också döljer det förflutna är filmen ”Good by Lenin” Modern som varit i koma innan Berlinmurens fall. Hon vaknar upp ur sin koma, men av rädsla för att chocka henne, bestämmer sig Alexander tillsammans med sin syster för att ge sken av att DDR lever vidare. Här blir det förflutna en konstruktion, för Esma en eskapism. Hon är ännu inte mogen att berätta sin historia på kvinnocentret. Men det är inte bara Esma som döljer sanningen.  När läraren ber Sara att hennes mor ska komma ditt för att diskutera Saras skolproblem så säger hon att modern drabbats cancer. Båda gömmer undan något för att inte göra den andre besviken.
   Sara ställer nu mer frågor kring sin pappa, som hon hängt upp sin stolthet, sin status och identitet på. Esma säger att de inte hittat liket och har på så sätt svårt med att skaffa fram intyg till skolresan.  Dotterns naturliga frågor om pappan är en stark scen där modern svarar att den enda likhet Sara har med sin pappa är håret.     
Så går berättelsen mot en konfrontation mellan modern och dottern. Dottern har fått vetskap om att hon inte står på den lista som intygar att hennes pappa är martyr vilket ger henne status bland skolkamraterna och en gratis skolutflykt. När dottern riktar en pistol hon lånat av sin pojkvän mot sin mamma med frågor kring pappan, avslöjas sanningen. Esma tappar kontrollen, slår sin dotter och skriker ur sig allt hon gått och burit på: att hennes pappa våldtog henne och att hon är en ”serbisk gerilla-oäkting”. Här faller Saras identitet, hennes stolthet relaterat till fadern och förvandlas till ett offer. Hennes ”dubbla kulturella tillhörighet”, serbisk och bosnisk väcker hat. Mest hatar hon sin döda far och rakar symboliskt bort sitt hår, den enda likhet dottern hade med sin biologiska pappa.
Man kan se denna handling med ett religiöst förtecken, att hon rakar bort all synd och börjar om.  En stark film som tar upp en liknande problematik är ”Mot väggen”. Här ställs Sibel upp mot två världar. För att slippa kontrollen från familjen och en härskande turkisk man så ingår hon ett skenäktenskap med en alkoholist. Skillnaden mellan Sara och Sibel är att Sara identifierar sig med sin döda far, krigshjälten, martyren, Sibel vill bort från sin kontrollerade far för att känna sig fri. Men den dubbla ”kulturella tillhörigheten” visar sig vara svårare att göra sig av med.  Den starkaste scenen är på kvinnocentret där Esma delar med sig av sin historia som så många andra kvinnor gjort. Hon berättar om våldtäkterna under sin graviditet och om hur hon slagit på sin mage med knytnävarna och avlat fram ett barn i hat. Hon hade glömt bort att det fanns något vackert kvar i världen, tills Sara kom ut. En film värld att se om. 





Inga kommentarer:

Skicka en kommentar