tisdag 22 november 2011

Johannesskolan 6 - åringar

6 - åringar befinner sig i ett slags ingenmansland. De har lämnat förskolan och gör sin sista resa innan skolålderns tid. Rummen liknar mer skolrum. De finns inte lika många kuddar, dagisfärger och mockasiner. Två diktworkshops med åtta barn åt gången. Den här gången hoppas jag på att barnen ska tänka mer fritt när de gör En resa in i diktens kropp. Hoppas på att barnen ska fylla dikten med mer kött. En dikt är som en saga, ibland rimmar den som ni lärt er, den kan utrycka känslor, den kan handla om ett minne. Förstår ni?  Men jag känner att mina teoretiska förklaringar inte riktigt når fram. Visst finns det språksvaga barn i båda grupperna vilket vore ett sätt att förklara min trevande inledning. Det handlar nog mer om att förenkla och dela upp dikten i kroppsdelar. Här måste jag bli bättre! Det är först när vi praktiserar genom att vi lyssnar, känner och målar av dikten som det händer något. Tydligast blir det när vi känner på dikten. Att bilderna frigörs. Sjögräs som känns som halt hår. En sandstrand. Ett mjölkglas utan en fångad geting. En orm av glasspinnar. Nu börjar sexåringarnas hjärnor arbeta. Det är som de måste igenom hela diktens kropp, alla moment för att sinnena ska interagera. Dikterna handlar om ett sommarminne. Om det vackra som var mitt stora tema när jag började skriva. Minnet till en sandstrand en varm sommardag. Att relatera till minnet eftersom utan minnen är vi ingenting. Jag minns speciellt en kille. En kille som inte alltid tycks acceptera sin lärares bestämmanderätt. Bakom den tuffa fasaden bodde en känslosam röst. Han satt länge med handen i påsen med sand och glasspinnar. Och när han med sin ljusa stämma talade om vad han såg då lyssnade man. Han beskrev inte, han diktade. I sista rummet målade barnen av dikten. Den här gången målade pojkarna stranden och havet i starka dramatiska färger medan många av flickorna gav diktens jag ett ansikte.      

1 kommentar:

  1. Vilken resa du gör Tom! Du är helt rätt på det. Det är barnen som kommer att ta med dig till din egen barndom. Där kommer du att hitta gåtan på hur du framåt ska känna dig än säkrare på vad du håller på med. Barnet ska med andra ord aldrig försvinna inom oss. Tror jag alltså:)

    SvaraRadera