Det är första gången jag är på Simrishamns bibliotek. Jag har alltid varit svag för bibliotek, det finns fortfarande en tystnad kvar. Det vi lärt oss från barnsben att prata tyst när vi befinner oss på ett bibliotek har fortfarande ett värde.
Det är sportlovsvecka och kulturutbudet är brett och smalt eftersom man lyfter fram det som normalt inte tar mycket plats i det offentliga rummet. Jag tänker på när Gudrun Schyman läser sagor där personerna i sagorna inte är enligt definition kärnfamilj, maskulin eller feminin. Jag tänker på orkestern som spelar där orkestermedlemmarna har en funktionsnedsättning.
Soffsamtal om begreppet queer och bibliotekarier som iscensätter ett godisregn.
Jag ska hålla i min andra diktworkshop för veckan. Den här gången är målgruppen mer spridd och antalet ovisst. Nackdelen kan vara att det kommer för få barn. Fördelen är att de barn som kommer dit, gör det frivilligt.
Femton minuter efter utsatt tid, finns det tolv barn i sagorummet och sex vuxna. Jag kör igång. Den här gången är startsträckan till barnens kreativitet kort. När de lyssnar räcker de flesta upp händerna och vill prata om bildspråket i dikterna. Det gör att jag själv känner mig fri och kan ställa följdfrågor till barnen för att skapa en berättelse runt texterna.
När de får känna på dikterna så hittar de ganska snabbt olika rader ur dikterna de lyssnat på. När barnen sen ska måla av dikten så märker jag att de flesta av barnen vill prata om sin målning och om vilken rad de målat av.
Jag letar hela tiden efter raketen som snabbast kan ta barnen in i diktens magiska värld.
Den här gången går det. Det kanske handlar om tystnaden och kanske om det viktigaste av allt, nyfikna barn. En flicka målar en fantastisk bild. Hon ritar ett gult hav med två tulpaner och ett hjärta av kapsyl. En rad hon hämtat från barndikterna, jag spelade upp. 1-0 till barndikten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar